Bic - den bästa fågelmaten på internet

Dag Finn, sångare i Shaboom, gjorde comeback i pressen. Det var i Metro någon gång på 90-talet han fick en notis. Han skulle genomgå en knäoperation. Några rader bara, Dag Finn, knäoperation.  Ibland minns man dem, vissa notiser, och det där var en sån. Många år senare dejtade jag en tjej som berättade om en kille som hade en helt hopplös benfraktur. De hade dejtat, också. Han hette Finn, fast i förnamn. Frakturen hade läkt, trodde man, och så plötsligt en dag när han skulle sätta sig i bilen vek sig benet. Brottytorna hade liksom läkt på varsitt håll, och mötts lite halvhjärtat på mitten. Vilket ointellektuellt skelett! Kortsiktigt tänkande. Och slöseri med benmassa måste det ju ha varit.

Då kom jag att tänka på Dag Finn.

När Shaboom var på toppen av sin karriär kom de till Nynäshamn och utomhusfestivalen Lövstock för en spelning. Jag missade själv giget men minns det ändå som igår på grund av en tjej som hade lyckats fånga trummisens trumpinne. Där liksom drev alla bonniga losers runt i den sumpiga skärgårdsnatten och höll i varsin avslagen folköl medan HON gick runt och höll i Shabooms trummis TRUMPINNE!

Jag läste att Jacko planerar ett skivsläpp i år.  Tänk om man fick producera honom och göra så att han låter lite som Televisions Marquee Moon, men torrare och med högre sång. Nära, ursinnig och astmatisk. Man skulle kunna spela in sången så att man hörde saliven klibba i hans mun. Så här skulle jag göra ungefär:

Trummor - ett set med trist, neutralt och något plastigt ljud, kanske ett Tama från början av 90-talet. Mick på kagge och virvel (tejpad, mattan av) samt två over head-mickar. Cymbaler och ride byts ut mot china. En pigg trummis som är lätt på handen men som tar livet på allvar.

Basisten hämtas ur jazzvärlden men får instruktioner om att bara förmedla det absolut nödvändiga för att få låtarna att sitta ihop. Han eller hon får spela med lätt overdrive på en Rickenbacker genom en Ampeg.

Två gitarrister som spelar varsin stratocaster med helt rent ljud.  Bara genom stallmickarna. Genom Mesa Boogie-förstärkare. Välutvecklade och lite aggressiva kompgitarrister, skickliga men inga virtuoser.

Jackos röst spelas in med en detaljrik mikrofon och läggs högt mixad långt fram i ljudbilden, helt fri från effekter och justeringar, utom möjligen lite kompressor och roll-off på basfrekvenserna.

Allt spelas in live i studio med stenväggar.

Omslaget visar Jackos ansikte plåtat i dagsljus utan smink. Det  är en mulen men ovanligt ljus dag och han är lite bländad av solen.

I mitten på 90-talet brukade det hänga en tjej på String som körde en ovanligt skitig look med klumpar i håret, lort under naglarna och kläder som hämtade ur en kolgruva. Du tänker kanske grunge, men det här var något helt annat som jag minns det. Det var riktig smuts och det funkade hur bra som helst. Andra på String berättade att hon var 24 och oskuld, vilket inte gjorde henne mindre intressant. Jag känner mig som Per Hagman när jag skriver det här. Men jag har aldrig läst Per Hagman.

Jag använde foundation och luktade vit mysk från Body Shop på den tiden, men hade nog också kommit undan med lite dirt. Men, plötsligt funkar det bara inte att vara skitig längre. Det kanske inte är en katastrof men det adderar liksom inget heller. Den kan inträffa vid 25 eller vid 27, prydligheten. Jag har sett String-flickan nu i modern tid - svärtan är kvar men nu snarare i dyra kashmir- och ullblandningar.

Om jag ser framåt några år... ganska många år...  undrar jag om jag ändå inte kommer att acceptera den där solbrännan jag har motarbetat så länge.

I morgon skulle jag ha gjort min debut hos laserkliniken för at ta bort en fläck i ansiktet, men jag har ställt in på grund av slem och feber. Jag ska försöka plåta ingreppet och lägga ut här när det blir dags. Affärerna går bra för dem tror jag, det ligger i alla fall några nummer av Connoisseur i väntrummet.

Mina skor på hallgolvet ser helt annorlunda ut när jag kommer hem från spyan jämfört med till exempel pettan eller nada. De är en del av stan på ett annan nivå, de har åldrats på ett annat sätt än de är vana vid i min frånvaro.

En bekant som väger lite mer än vad som uppfattas som ok var där. Hon sa: jag kommer aldrig att gilla en annan  människa. Jag tänkte att jag såg en glimt av förståelse i det, men naturligtvis var det inbillning. Stakka var också där och hade problem med flinten. Alltid den där toppluvan. Han är magrare nu. Laakso-killen var där också och ett ex från 90-talet sa att hon hade en del i Västerbron.

Jag har varit tomte i år igen. När jag byter om i källaren hör jag kidsen som springer runt på trägolvet på våningen ovanför. De åldras, sakta. Kanske finns jag kvar som tomte för den yngsta. Jag brukar röka en cigarill innan jag tar på mig masken. Och overallen. Och rattmuffen. Jag står och lyssnar en stund.  Förra året använde jag dubbla  - en övermask och en undermask - och drog av den översta. Jag brukar köra med Sven Wolters röst och addera lite astma. Sen går jag ned i källaren igen, medan de sliter med sina omslagspapper, och lägger tomtekläderna i en prydlig hög.

I dag har jag stött på två människoplaceringar. I ett sms fick jag reda på att Jay -Jay Johanson kränger jeans på Acne och när Art Brut spelade på Riddarholmen upptäckte jag efter en stund att de befann sig i en jättelik honky-tonk jeansfabrik i patinerat trä ur vilken Wrangler-jeans med osäkra rörelser åkte ut och in på en industriell torkställning. Innan bandet klev på (nej, jag orkar inte prata om spelningen) körde man en Jonathan Richman-låt i PA-systemet. Den handlade om  Wrangler-jeans. Men, som någon skrev i Livsstilsmagasinets torsdagsbilaga idag: det är i alla fall bättre än trötta annonser. Eller? Hur som helst fascineras jag över att det fortfarande går att köra den där tokroliga cowboy-prylen.

Har någon förresten sett en tevereklam för Lasse Stefanz där de är djungelcowboys som rider på en elefant som egentligen är ett lastbilsflak, eller är det något jag drömt? Jag är helt säker på att jag har sett den. De såg ut som tecknade figurer ur Karl-Bertil Jonssons julafton: feta, skalförskjutna och med lösnäsor. Mustascherna och hattarna gav tummen upp och det hela gick i en brunviolett nyans. Snälla skriv och bekräfta att det inte var en dröm!

Hej igen. Och tack för tålamodet kanske jag ska säga också. Fem besökare om dagen utan ett ordentligt inlägg sedan i mars måste ju ändå vara anledning nog att producera åtminstone ett inlägg till.

Så här lät det på Indigo häromdagen:

Kompis: "Gud vilken kö det var på Debaser Slussen."
Jag: "Men det är väl allsång där ikväll?"
Kompis: "Är det? Vad sjunger de på allsången då?"
Jag: "Suede och Oasis."

En perfekt komponerad lång tjej i övre tonåren med vinylartat skinn snappar upp konversationen.

Vinylskinn: "Oasis, det gillar vi."
Jag: "Vilka vi?"
Vinylskinn: "Jag och min imaginära vän här."
Jag: "Du och din nöjesjournalistiksvän?"

Nog för att det var jobbigt att separera tandkräm och balsam i höstas, men hör på det här: De som flyger i ekonomiklass måste täcka sig med en slöja för att inte störa dem som flyger i första klass. Jag drömde det i natt och det känns inte helt orealistiskt. Hade man ingen slöja kunde man ta en frottéhandduk eller hänga en jacka över huvudet sådär som den tilltalade brukar göra när han (det är alltid en han) kommer skyndande med Silbersky genom en stad av fotografer.

De nya reglerna gick förvånansvärt lätt att implementera. Inga betydande protester hördes. Det var inte längre marknadsekonomiskt försvarbart med humanitär och visuell dissonans i en miljö där betydande människor från näringslivet dagligen befann sig - det var man rörande överens om, även inom det alltmer pragmatiska vänsterblocket. Man insåg småaktigheten i att ställa sig på tvären för några textiliers skull när det handlade om jobben och ytterst  hela landets ekonomi.

Förstaklassresenärerna och andraklassresenärerna fann sig snabbt tillrätta i sina nya roller, som ju i grund och botten var mycket gamla och insuttna. Redan under första resan kändes det som en gammal vana att huka under frottéhandduken - det var till och med lite skönt att försvinna en stund i mörkret. Förstaklassresenärerna kunde lättare slappna av, networka och låta stora beslut ta form medan deras tankar malde på i kabinen. Samtidigt slapp de obehaget med att se andraklassresenärerna i ögonen. Ibland kanske de befann sig mitt inne i en process som skulle förändra eller till och med förbättra andraklassresenärernas liv sett ur ett större perspektiv - nu kunde de sitta under sina skynken och slappna av och bara invänta att det skulle hända, att andra människor som intellektuellt befann sig i fas med den typen av mycket avancerade beslut skulle reda ut problemen, ta sig an uppgiften och rädda framtiden. Utan dissonans.

Så fort vi hittade en bra ståplats på Debaser upptäckte vi att setlisten låg fullt synlig på ljusteknikerns bord. Inga överraskningar med andra ord. Setlisten följdes punktligt med undantag för Everything will flow (nu med påträngande grungegitarr) som stoppades in bland extranumren. Innan Brett Anderson klev på scenen diskuterade jag och E om han skulle bära bootcutjeans och instoppad svart skjorta eller bootcutjeans och instoppad grå skjorta.

Precis som vi till femtio procent hade gissat blev det en svart skjorta som satt instoppad i bootcutjeansen. Brett promenerar in sist på scenen, långsamt och med förvånansvärt bra hållning. An elegant sir in a terylene shirt, plus en gråglänsande second hand-kavaj med midja som åkte av efter första låten. När Brett blev intervjuad i Stil i P1 för ett tag sedan handlade det om att han hade tappat sin stil. Jag tyckte att det var så elakt  - han verkade själv inte ha en aning om programmets vinkel och tvingades svara på frågor om varför Jarvis Cocker är en så mycket populärare britpopikon. Dock kommer man inte ifrån att Bretts stil har chanserat en smula och riktningen på hans förfall säger mig att han med åren kommer bli alltmer lik Bengt Alsterlind.

Men, herregud, vem kommer inte att bli det?

Ingen verkade ha kommit för att lyssna på det nya solomaterialet utom Stakka Bo som sjöng med i Love is dead och verkade uppskatta även de svalaste och vattnigaste låtarna. Kanske för att de låter som just Stakka Bo-låtar. Han gjorde ju också videon till She's in fashion om jag inte minns fel. Showens extranummer Filmstar och Trash var utan tvekan kvällens bästa. Trash är fortfarande en fantastisk poplåt, väldigt daterad utan att kännas omodern. En stund funderar jag på om det inte är 90-talets bästa, men då har jag druckit fyra glas vin.

Efter spelningen finns Brett, och även den gamle Suede-basisten Mat Osman, bland publiken ute i baren - det är nya tider nu. Det är glest med folk men efter en stund blir det uppenbart att de som är kvar närmar sig den bleka stjärnan, sakta, en liten bit i taget. Särskilt Stakka Bo, som för dagen döljer flinten med en kalottliknande toppluva, är extra angelägen om att hänga med Brett. Jag säger till E att nu kan du göra som Kitty och springa fram och kyssa honom, men det händer naturligtvis inte. Synd.